Förlossningsberättelse del 4 – Nina Malmström
ninamalmstrom

Nina Malmström

Förlossningsberättelse del 4

Så här kommer den fjärde och allra sista delen av min förlossningsberättelse, du hittar del 1 HÄR, del 2 HÄR och del 3 HÄR 🙂

Äntligen kom alltså narkosläkaren in för att ge epidural. Jag var ärligt talat inte alls särskilt orolig eller nervös inför själva förlossningen under graviditeten – vilket är jättekonstigt med tanke på hur skrämmande bara tanken av att föda barn hade varit innan jag blev gravid. Det måste verkligen bero på någon biologisk process som sätter igång i samma sekund man ser resultatet på stickan. Däremot hade jag nojjat något otroligt över att få ryggmärgsbedövning då jag verkligen AVSKYR sprutor – man har ju hört hur lång den där nålen ska vara. Jag var dock på det säkra med att om jag kände att jag inte klarade mer så skulle jag ändå be om den, för jag ville inte behöva ha “mer ont än nödvändigt”.

Narkosläkaren ville att jag skulle sätta mig upp i sängen, men värkarna kom så otroligt tätt att jag verkligen inte kunde att resa mig emellan. Så jag fick lägga mig på sidan och kuta rygg så mycket det gick. Först fick jag en bedövningsspruta och det var ju inte särskilt skönt direkt, men jämförelsevis med hur ont jag hade haft i över 24 timmar nu var det ingenting. Sedan var det den där långa nålens tur, men jag kände faktiskt INGENTING. Det knakade till lite i ryggen vilket var rätt otäckt såklart, men det var smärtan som jag främst hade varit rädd för innan och den slapp jag helt och hållet. Jag minns hur barnmorskan sa till Gabriel att “vänta bara några minuter så kommer hon vara som en helt ny människa” och hon kunde inte haft mer rätt.

All smärta liksom bara rann av mig och för första gången på nästan 1,5 dygn kunde jag andas ut, få i mig mat och faktiskt vila en stund. Utan epiduralen hade jag nog aldrig orkat – det gav mig äntligen tid för återhämtning och framför allt massor med ny energi. Jag minns även hur jag fram tills nu hade frusit så mycket att jag skakade i hela kroppen, tydligen hade jag också lite feber. Jag hade min fleecemorgonrock, som jag packat ner i BB-väskan, över mig och jag fick extra filtar. Vid ettiden kom barnmorskan in igen och då var jag öppen 10 centimeter – nu var det nära!

Barnmorskan sa åt mig att jag kunde börja krysta när jag kände att kroppen ville – “jaha, och hur gör jag det?”. “Bara lyssna på kroppen”; sa barnmorskan då, men det var lättare sagt än gjort. Baksidan med epiduralen var väl att den hindrade mig från att känna av krystvärkarna ordentligt, i alla fall till en början. Jag hade i förväg tänkt mig att gärna försöka ha en så aktiv förlossning som möjligt – byta ställning ofta, hålla mig upprätt för att låta tyngdlagen “sköta sitt”, på alla fyra, på huk och så vidare. Fram tills denna stund hade jag ju dock bara legat ner och knappt kunnat röra mig på grund av all smärta, men nu var jag full med ny energi och så peppad så jag snurrade runt i sängen för att testa det mesta.

Men det gillade inte alls den lilla i magen och hennes hjärtljud gick ner så till slut fick det bli på rygg ändå. Huvudet hade inte riktigt sjunkit ner ännu så det dröjde ett tag innan det var värt att börja ta i ordentligt, men när det väl var dags var det ingen fråga om saken. Det var ett sånt otroligt tryck neråt, men inte där bebisen skulle komma ut – utan mer bakåt. “Min rumpa kommer explodera”, skrek jag rakt ut för det kändes verkligen så. Mitt i allt kom en sjuksköterska med det där lakanet som vi skulle ha dragkamp med och jag tog verkligen i för kung och fosterland. Jag andades (och skrek enligt Gabriel, haha det kan jag inte minnas) i den fantastiska lustgasmasken som jag vägrade släppa och Gabriel baddade min panna.

Plötsligt ropar barnmorskan “det är en blondie” och frågar om jag vill känna på håret. “Nej fy vad äckligt”, hann jag tänka utan att riktigt förstå innebörden. Haha! Jag hade långt i förväg sagt till Gabriel att han INTE fick titta, utan att han skulle stå kvar vid huvudänden hela tiden. Han måste dock ha sett att något var påväg ut ändå för jag minns hur han typ halvt snyftade “she’s coming, she’s coming”, men jag trodde nog att han skojade. Här fick barnmorskan göra ett klipp (epidural och klipp var typ det som jag var mest rädd för under graviditeten, annars var jag faktiskt förvånansvärt lugn – men förutom bedövningssprutan så kände jag verkligen ingenting) och sedan sa hon att jag vid nästa krystvärk var tvungen att hålla emot och inte trycka på, vilket var svårt för kroppen vill verkligen inget annat än pusha på.

I nästa sekund (03:25) gled hon ut – denna underbara, kladdiga och vackraste lilla varelse jag någonting sett – skrikande som en liten stucken gris. Jag fick upp henne på bröstet och Gabriel grät av lycka, men jag var alldeles lugn – för mig kändes allt bara så himla självklart. Här var hon ju, den där lilla personen som jag väntat på så länge. Hon som skulle komma att förändra min värld. För all framtid.

När jag ser tillbaka på min förlossning idag har jag enbart positiva känslor. Det var en förjävligt jobbig resa fram tills att allt verkligen drog igång och den hade jag ju såklart gärna varit utan, men själva förlossningen tycker jag gick väldigt bra. Självklart gjorde det otroligt ont och visst kändes det som om hela kroppen skulle gå sönder av smärta, men det var en så fantastiskt häftig upplevelse och jag var typ hög på adrenalin i veckor efteråt. Dessutom hade jag ett grymt förlossningsteam som verkligen peppade på exakt rätt sätt och såklart min älskade fina kille vid min sida. Och så fick vi ju den här lilla fantastiska 🙂image image

Jag hoppas verkligen att ni har tyckt om att läsa min förlossningsberättelse – är ni undrar något är det bara att lämna en kommentar så tar jag med i veckans frågestund. Jag funderar på att kanske skriva ett inlägg om BB-tiden, skulle ni gilla det? Klicka gärna på hjärtat här nedan i så fall 🙂

Vill ni läsa mer gravid- och bebisrelaterat nu på en gång har jag skrivit om knäppa gravidkrämpor HÄR, hur det funkar att flyga som gravid HÄR och mina bästa spartips inför bebisens ankomst HÄR.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
ninamalmstrom

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. E

    Åh vilka lika förlossningar vi hade. Jag en månad senare på Mölndal. Mitt vatten gick också som på film o förlossningen avslutades med klipp. Dock hade jag ont kortare, 11 h efter vattenavgång föddes vår son.
    Har en fråga som du självklart inte behöver svara på om den är för privat.
    Känner du fortfarande av klippet? Jag känner av mitt o vet inte om det är normalt. Är som en glipa. Har varit på mvc o bränt lite för att läkningen skulle bli bättre men efter andra besöket sa hon att de inte kunde hjälpa till mer utan att jag skulle smörja med olja. Undrar dock om det är normalt att känna av det såhär 1 år efter.
    Har du hört ngt om det är vanligt att bli klippt på Mölndal? Hört flera som blivit det o undrar vad det kommer sig

    1. ninamalmstrom
      ninamalmstrom

      Åh hade vi? Skönt att du slapp ha ont lika länge i alla fall. Jag känner mig tack och lov helt återställd efter förlossningen nu, dock är jag lite orolig om klippet kan “gå upp” och bli mycket värre vid nästa förlossning (hoppas på fler barn i framtiden…). Har du hört något om det? Gud vad tråkigt att du inte har fått mer hjälp – besväras du av det? I så fall borde de väl kunna göra något mer, eller?? JA!! Jag vet två till som har fött på Mölndal och båda blivit klippta. Tyckte också det var konstigt då man på den förlossningsförberedande kursen fick höra att det nästan inte görs överhuvudtaget i Sverige längre… För min del var det väl kanske bra, men man undrar ju…

      1. E

        Ja det var skönt med snabbt förlopp! Har också funderat på hur nästa förlossning (hoppas också på fler barn) kommer bli. Googlade och det stod väldigt olika men flera som blivit klippta som slapp det vid andra
        Vad skönt att du blivit helt återställd! Besväras ibland, mer att det känns stramt o annorlunda men gör inte direkt ont heller.
        Men gud så konstigt att de klipper så många där, hade också hört att det var ovanligt innan men flera efter som sagt! Undrar också om det var bra eller inte, jag har ingen kunskap. BM sa att det var för att jag inte skulle spricla men sprack hade jag ju gjort redan innan.
        Tack för svaret iaf, hoppas på att våra nästa förlossningar blir bra 🙂

        1. ninamalmstrom
          ninamalmstrom

          Jag är mest orolig om man inte bli klippt och det gamla klippet går upp och blir ännu värre typ, men vad vet jag… kanske bara dumt att spekulera, det blir ju som det blir 🙂 Tycker absolut att du ska försöka hjälp om du fortfarande besväras av det, det borde man verkligen ha rätt till!!! Jag sprack inget mer än själva klippet så för min del var det nog bra, men verkar vara så himla olika. Tycker också att det är lite konstigt, verkar nästan vara en “trend” på Mölndal – men nu har jag hört att de har flyttat hela förlossningen till Östra? Vet inte om det stämmer… Ja hoppas verkligen det, STOR KRAM!!!

  2. Anna

    Jätteroligt att läsa! Svårt att inte ryckas med, man känner verkligen igen sej i väldigt mycket.
    Födde också på Östra 🙂 och fick oxå göra ‘norska knuten’ 😀 Kram!