TROTS – SÅ hanterar jag den! – Nina Malmström
ninamalmstrom

Nina Malmström

Annons

TROTS – SÅ hanterar jag den!

God morgon fina ni! Idag tänkte jag skriva om ett ämne som troligtvis de allra flesta föräldrar känner igen. Trots. Jag skulle nog vilja säga att vi prick på dagen när Isabella fyllde två år fick vi besök av den härliga tvåårstrotsen. Jag tror helt klart att trots är både nyttigt och nödvändigt för barnens utveckling – de måste få hävda sin egen person och sina behov samt testa gränser – men det betyder ju inte att det alltid är helt okomplicerat för oss föräldrar att hantera. Det har hänt både en och två gånger att jag också bara velat lägga mig ner och sparka på golvet i ren frustration… Isabella har ALLTID haft en otroligt stark vilja och jag har redan från början fått välja mina strider, men nu desto mer… Hon är en mycket bestämd liten dam som gärna vill styra och ställa över precis allt här hemma, men med lite förhandling kan det faktiskt gå vägen. Ibland är det dock verkligen som att prata med en vägg. Det är mycket “nej, nej, nej” och “jag vill inte”  här hemma – humöret svänger väldigt fort. Haha!

Det hela drog nog igång med att Isabella började ignorera oss när vi pratade med henne. Hon valde liksom bara att stänga av och inte lyssna. Det här händer fortfarande, men har absolut blivit bättre. Därefter blev hon vansinnig när jag pratade med någon annan än henne och gallskrek tills jag blev tyst. Det här händer också ibland, men har blivit bättre. “Isabella vänta lite så ska jag bara prata klart med pappa/mormor/morfar, så lyssnar jag på dig sedan” brukar jag säga – och som sagt, det funkar ibland…

Nästa grej var att hon plötsligt stannade när vi var ute någonstans och vägrade att gå. Det behövde inte ens vara på något kul ställe – sekunden innan kunde hon till och med ha sagt att hon ville gå därifrån. “Jag stannar HÄR” säger hon tjurigt och kollar bestämt ner i marken. Det här händer väldigt ofta fortfarande och jag tycker att det är riktigt frustrerande för jag vet verkligen inte hur jag ska möta henne. Det brukar sluta med att jag provar allt – jag berättar att jag så himla gärna vill att hon ska följa med, jag lockar med något kul vi ska göra istället, jag erbjuder mig att bära henne eller att hon får åka vagnen, jag säger att vi kan stanna en stund och vänta tills hon känner sig klar att gå, jag försöker distrahera med något som typ “titta på den söta vovven där borta” eller “hotar” med att då går mamma själv – men ärligt talat märker jag inte att något av mina alternativ ger något vidare resultat. Jag har flera gånger börjat gå utan henne, men hon bryr sig verkligen inte överhuvudtaget – ibland har hon till och med börjat springa åt motsatt håll. Min lilla envisa unge! Att bära upp henne ändå fast hon säger nej tycker jag inte alls känns rätt, men ibland blir det enda utvägen. Då brukar jag dock göra det till något lite roligare och säger busigt att “nu kommer jag och tar dig”. Så blir det lite som på lek och då glömmer hon ibland bort sig när jag väl har fångat henne i famnen. NewbieNewbie

Sedan är det ju det här med kläder... Isabella vill helst av allt vara naken dygnet runt och att få på henne kläder har varit en ständig kamp sedan vi kom hem till Sverige. Och jag förstår henne – det är inte särskilt kul med alla overaller, vantar och mössor som ska på så fort man måste utanför dörren och det innebär ju såklart en enormt stor kontrast för henne som sprang omkring nakenfis mest hela tiden i Brasilien. Jag har dock utvecklat mina knep för att slippa de där svettiga brottningsmatcherna och numera funkar det faktiskt ganska bra. Hur mysigt det än är att glida runt i pyjamas hela förmiddagen försöker jag byta om till vanliga kläder så fort vi går upp på morgonen. Då brukar hon knappt protestera, men väntar jag någon timme eller två blir det nästan alltid väldigt upprörda känslor från den lilla damen. När det kommer till ytterkläder märker jag stor skillnad de gånger jag varit noga med att förbereda Isabella – till exempel “efter frukosten ska vi ta spårvagnen in till stan och då måste vi först ta på alla kläder”. Involverar jag henne dessutom i hela grejen, typ “vad för kläder behöver vi idag?”, “vart ska mössan sitta?” eller “vad behöver man på fötterna” så går det också ofta lättare. Jag har även provat att låta henne välja mellan två plagg: “Vill du ha den rosa mössan eller den gråa?”, men det tycker jag än så länge inte gör så stor skillnad. När Isabella är färdig brukar jag låta henne hjälpa mig i hela påklädningsprocessen – “Men var är nu mammas jacka?” och så vidare. Då blir det hela så mycket roligare och hon känner sig stor och duktig. Vi har även gått ut på balkongen tillsammans säkert tusen gånger för att känna av att det faktiskt är riktigt kallt ute och kan vara skönt med en jacka…

Att inte ställa några frågor utan bara göra konstateranden är ju också en förälders superverktyg när det kommer till att hantera trots. Man kommer långt på “Kom så äter vi” istället för “Vill du ha mat?” och “Nu ska vi borsta tänderna” istället för “Ska vi gå och borsta tänderna?”. Sedan handlar det, som jag nämnde tidigare, för mig väldigt väldigt mycket om att välja mina strider. Jag låter faktiskt Isabella få bestämma en hel del – och jag märker att hon i och med det många gånger växer i sig själv. Sedan är jag noga med att hålla stenhårt på vissa saker – för ibland måste mamma bestämma oavsett hur mycket protesterande och vredesutbrott det än må bli. Jag tror även att det är jätteviktigt för de små att de tydligt får se var gränserna går.Newbie

Hur möter ni era små barns trotsande eller borde jag kanske säga testande av gränser? Har ni några superknep eller tips till mig? <3 Jag tycker faktiskt att sådana här situationer ofta gör att man växer själv i sin roll som förälder, men många gånger kan det såklart också kännas alldeles hopplöst. 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
ninamalmstrom

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Malin

    Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Har en tjej som också varit viljestarka från dag ett. Och ja, jobbigt när de inte vill ha kläder! Vi hade också det i tvåårsåldern, nu fyller hon snart tre. Nu är det mycket bättre, lättare att resonera, men när det är dags för till exempel tandborstning och jag tror att det kan vara protestdags s brukar jag fråga om hon vill borsta tänderna i badrummet eller i vardagsrummet (där hon står när jag frågar), då brukar hon säga ett av dem och så gör vi så. Där får hon svårt att säga nej 🙂

    1. ninamalmstrom
      ninamalmstrom

      Hej Malin och tack snälla för din kommentar <3 Skönt att höra att man inte är ensam (och att det blir bättre hehe)… Ja, det där med att ge två alternativ kan funka i många lägen. Tandborstningen har också alltid varit en kamp här hemma, men man hittar sina knep. Det är väl det som hör hela föräldragrejen till, man lär sig och utvecklas hela tiden 🙂 KRAM!!

Annons