Värdelös mamma! – Nina Malmström
ninamalmstrom

Nina Malmström

Värdelös mamma!

Fy sjutton för den här eftermiddagen alltså. Här ligger jag i sängen och känner mig som världens sämsta mamma. Ärligt talat brukar jag vara ganska självsäker i min roll som förälder – ser egentligen inga stora hinder i livet med barn, utan väljer för det mesta att istället tänka på nya situationer och liknande som spännande utmaningar. Med mycket ensamtid i bagaget långt bort från nära och kära samt flera långa flygresor världen över själv med Isabella känns det ibland som om jag skulle kunna klara allt. Men inte idag. Idag har jag känt mig helt värdelös. Ordagrant.

I eftermiddags hämtade jag en trött och nyvaken liten tjej hos dagmamman. Hon hade kört sin första riktiga dag mellan 9 och 14 – och allt hade gått så bra så. Dock hade hon nog inte riktigt hunnit vakna till ordentligt efter vilan, eller kanske snarare vaknat på fel sida och totalvägrade både stövlar och jacka. Efter att ha försökt lirka i säkert en kvart utan resultat då regnet verkligen öste ner fick jag till slut ta henne på armen tillsammans med ytterkläder, stövlar och rygga bort till bilen. Inget jätteavstånd, men tillräckligt långt för att svetten skulle börja rinna på detta preggo med foglossning som just idag bestämt sig för att vara värre än på länge. Nåja, med tålamodet i behåll pussade jag min lilla flicka om och om igen samtidigt som jag berättade hur mycket jag längtat efter henne hela dagen. Här skulle jag väl egentligen åkt raka vägen hem – klart att hon var helt slut efter första riktiga dagen, men på morgonen hade jag lovat en sväng till bibblan och det kom hon såklart ihåg. Jag försöker hålla vad jag lovar så gott jag kan för gillar inte att slänga löften hit och dit, men frågade ändå för säkerhets skull om vi inte skulle åka hem och leka istället. Icke!

Väl på parkeringen utanför bibblan öste regnet ner ännu mer och jag spenderade ytterligare en kvart med att tålmodigt övertala Isabella om att ta på sig jacka och stövlar. Till slut gick det igenom och jag gjorde en mental high five till mig själv samtidigt som jag tryckte i henne en banan på vägen för att höja det tvära humöret en aning. När vi kom fram till barnavdelningen var det bra mycket mer barn än vad det har varit vid våra tidigare besök och Isabella var nära att bryta ihop då hon inte direkt kunde gå och leka med sin favorit – bondgården – eftersom den var upptagen. Jag lyckades flytta fokus till favoritboken Nils Karlsson Pyssling istället och vi satte oss för att läsa i väntan på vår tur. Efter en stund blev bondgården ledig till lillans stora förtjusning och det var väl först då som helvetet brakade loss. Jag FÖRSTÅR att det är svårt att dela med sig när man är 2,5 år – men för mig har det här verkligen jätteviktigt att öva på och jag tycker faktiskt att det har blivit så mycket bättre. Men inte idag. Isabella blev helt vansinnig på de andra barnen som kom fram och också var nyfikna på alla de olika djuren. Hon fullkomligt vrålade på de små när de snabbt stack fram sina händer för att försöka få tag på en kossa, getabock eller gris. Jag har nästan aldrig hört henne skrika sådär innan och försökte förklara att “här får alla barn leka”, “det är allas leksaker”, “man måste dela med sig”, “du kan inte ha alla djuren själv” gång på gång. Till slut kände jag att nej, nu räcker det… Här kunde vi ju inte stanna kvar och störa alla andra – Isabella skrek så högt att öronen nästan ramlade av och jag blev nästan själv rädd för mitt eget barn som typ var som förbytt.

Så jag tog henne på armen tillsammans med alla regnkläder och stövlar igen – försökte åtminstone få på henne jackan samtidigt som hon skrek som en stucken gris – den slet hon såklart av i samma sekund som jag själv försökte hoppa i mina sneakers. Sedan sammanbitet ut i regnet igen och fick påväg till parkeringen ta emot örfil efter örfil från min helt vansinniga unge som skrek och grät så att tårarna sprutade. Jag kan väl säga som så att väl inne i bilen var hon inte den enda som lipade. Jag kände mig SÅ kass och SÅ trött och SÅ ledsen och SÅ besviken på mig själv som säkert gjort alla fel jag kunde göra… När vi svängde in framför huset här hemma var Gabriel just påväg någonstans med cykeln – då lämnade jag bara över en fortfarande skrikande Isabella till honom och stängde in mig i sovrummet. Nu har jag sovit någon timme och det känns väl lite bättre, vet egentligen inte vad jag vill få ut med det här inlägget. Kände bara att jag var tvungen att skriva av mig. Min fina älskade unge. Livet som mamma är ljuvligt på de allra flesta sätt, men det är fasiken inte enkelt alla gånger.  Bild: Pink Stripe Photography

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
ninamalmstrom

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Tyra

    Jag som sitter med en 3 veckors bebis och en galen 1,5 åring behövde läst det där haha, att man inte är ensam. Tur det blir bättre och de oftast 😉 är underbara 🙂

  2. Fanny

    Hej Nina!
    Fy så tråkigt det är sådana dagar! ❤️
    Sådär har min son varit från och till under sina fyra år. Främst efter han fyllde två tror jag.
    I vanliga fall är han (som Isabella) väldigt socialt kompetent och väldigt utvecklad i språk och så som jag ser det – smart.
    Men ibland orkar inte huvudet för dem heller och de får meltdowns.
    Må inte dåligt för hur du agerade. Och gråt ut när du kan. Sen kan man alltid fundera på hur man ska göra nästa gång!
    Men jag hade också åkt hem, för omgivningens och eran skull. Prata med henne efteråt och berätta varför du gjorde så och att ni kan åka dit igen en annan dag!
    Du är fantastisk! ☺️

  3. Felicia

    Känner igen mig så! Har en 3,5 åring och en 15 månaders plus en till på g i oktober..

    En helt annan sak! Jag och min man är eventuellt på väg att byta stad för att han ska få göra AT. Kruxet är att vi då kommer hamna en bit bort från familjen. Har du lust att skriva något om hur man överlever (ja men typ) utan möjlighet till avlastning etc 🙂

  4. Nat

    men alltså nä va hemskt, jag lider sååå med dig. Sånt där råkar man ju ut för ibland och det är bara så himla jobbigt och framför allt när man är höggravid och trött.
    kram kram

  5. Malin

    Vårt andra barn kom i oktober förra året, då var vår tjej 2 år och sju månader. Utbrotten som jag fick ta emot den hösten, innan sonen kom slutade också med att hon grät och jag grät. Jag vet inte om det var utvecklingsperiod eller om det var förändringen inför syskon, men det var en ordentligt jobbig period, plus att man är gravid och jättetrött. När lillebror väl kom var det aldrig någon avundsjuka, och efter det så har det varit lugna gatan utan utbrott i snart ett år. Kanske hade Isabella vaknat på fel sida idag eller så var det något annat. Svårt att veta ibland. Jag tyckte dock inte det var någon höjdare att hämta kl 14 när min tjej var liten och nyinskolad i förskolan. Det gjorde jag från början, men blev inte bra när det oftast var jag som väckte henne och nej, det var inte populärt att klä på sig då. Blev mycket bättre när jag började hämta 14.45 och hon fått vakna i lugn och ro och ätit mellanmål.

    Hoppas det blir bättre imorgon! Kämpa på!

  6. Alma

    Jag jobbar som förskollärare men har inga egna barn, men jag har lärt mig mycket under mina år på förskola och har många tankar om hur jag själv vill uppfostra barn en dag i framtiden. Tycker du gjorde helt rätt som tog med henne hem igen. Du visade att ett sådant beteende inte är ok och då gäller det att stå på sig! Bra gjort!