Dumma träningshjärnan! – Nina Malmström
ninamalmstrom

Nina Malmström

Dumma träningshjärnan!

Jag har ju försökt komma igång lite med träningen här hemma, men det är lättare sagt än gjort. Det blir något pass då och då – någon vecka kanske jag får till flera stycken, nästa kanske inget alls. Jag försöker hela tiden ha tänket  “ett litet steg är bättre än ingenting” och självklart är den bästa träningen den som faktiskt blir av vare sig det rör sig om ett riktigt mördarpass eller kanske 10 knäböj på morgonen samtidigt som jag borstar tänderna. Men det är lite svårt det där. I alla fall för ett före detta träningsfreak som mig. Jag är ett praktexempel på att “mycket vill ha mer” när det kommer till fysisk aktivitet – jag har alltid älskat att röra på mig och tycker verkligen att det är kul så jag blir liksom lite som besatt när jag väl kommer igång, samtidigt som förväntningarna jag har på mig själv växer i raketfart. Jag är nog lite lätt träningsskadad och innan jag fick barn var det närmare fem pass per vecka som gällde, gärna mer. Fyra var okej, men kom jag bara iväg tre gånger såg jag det nästan som ett misslyckande. Vilket så här i efterhand känns rätt sjukt, och kanske egentligen inte så hälsosamt. Själva träningen var säkert jättenyttig och jag tyckte ju som sagt alltid att det var roligt, men just den här inre stressen av att sällan vara riktigt nöjd med min egna prestation… Alltid tänka att jag kunde gjort lite bättre, träna lite hårdare, springa lite fortare. Den var nog varken särskilt bra för knopp eller kropp. Så det här är verkligen en utmaning för mig nu, även om jag har ett betydligt mer avslappnad relation till det hela jämfört med för ett par år sedan… Då tränade jag, förutom för att jag tyckte det var skoj, ärligt talat främst för att bli snyggare. För att se bra ut. Idag tränar jag (när jag väl tränar, haha) främst för att bli starkare. För att orka bära min barn, för att orka springa och busa omkring, för att finnas för dem längre. Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget, men det kanske finns någon därute som känner igen sig? 🙂Det blev inte särskilt mycket “ren” träning mellan barnen, men promenerade gjorde jag i alla fall massor. Här i Rio 🙂

Förutom en kvart i gymmet när Isabella dansade förrförra helgen har jag bara kört lite övningar på mattan i vardagsrummet so far. Med gummiband eller kroppsvikt. I måndags tog jag på mig träningskläder det första jag gjorde på morgonen, för då är det alltid mycket större chans att träningen faktiskt blir av – man har ju liksom redan tagit första steget. Men just den dagen blev det liksom aldrig av ändå, timmarna bara rusade iväg och jag hade en liten bebis som ville vara nära, nära mest hela tiden. Jag kände hur det började pyra lite av missnöje över mig själv i träningshjärnan… “Äsch”, tänkte jag och slog bort de dumma tankarna. “Den bästa träningen är ju faktiskt den som blir av”. Så då fick det bli 10 gånger 4 squats med lilla O (nästan åtta kilo) i bärsele och jag påminde mig själv än en gång om att det var bättre än ingenting. OCH JA! VERKLIGEN! Jag har haft världens träningsvärk i såväl rumpa som lår hela veckan. Det trodde jag faktiskt aldrig. Haha!

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer
ninamalmstrom

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.